På Västberga IP samlades, efter oändligt många om och men, en trött och träningsvärkdrabbad trupp för match mot AIK. Dagarna innan match kom en pandemi insvepandes över gänget, som spred symptom med ömmande ben, rinnande näsor och hostande strupar. Lyckligtvis har vi en bred trupp och till slut kunde vi fylla uppställningen.
AIK kom med ett spetsigt lag. Deras tränare berättade, med charmant Lundadialekt, att de parallellspelar i svår serie och det såg vi var ett alldeles korrekt påstående direkt. Folk från Lund har nog ofta rätt i grejor. Reymers blev pressade från första minut, men jisses vad vi gjorde det svårt för de svartklädda. Hela vår nia stred hela vägen hem för att freda målet och med både tur och skicklighet lyckades vi hålla nollan länge. Såklart gjorde Gnaget två mål till slut innan halvtid, men de hade det besynnerligt besvärligt med vårt besynnerligt besvärliga försvar.
Under andra halvlek var Reymers i långa stunder det bättre laget, vilket var otroligt kul att se. Det var som om killarna växte en klass och vi hade flera ruskigt bra lägen att spräcka nollan för AIK:s målis, men han var både stor och duktig och räddade sitt försvar. Mot slutet av matchen kom kontringarna från AIK och ytterligare två oundvikliga mål. Vad gör man, liksom...
AIK var en klass bättre än oss, men vi slet en klass bättre än dem. Men ärligt talat, de hade ofta ett riktigt bra spel. Rejäla och tydliga passningar. Inget dutt i mittcirkeln. Bra inlägg och bra tillslag i avslut. Men jag känner mig inte orolig för det, allt det där håller vi som bäst på att träna ju. Vi kommer också bli sådär bra! Sebbe såg inspirerad ut efter matchen!
Lite självkritik också. Vi ledare skötte bytena dåligt. Killarna fick stå för långa pass som avbytare. Det var oförtjänt, då samtliga skötte sig jättebra denna match. Vi är medvetna om vår brist här, och vi ska skärpa oss. Så är det med det.
/Rutan
