Dubbla matcher i Sanktan är en utmaning. Det är svårt att ladda om batterier på en halvtimme, i synnerhet om dessa batterier är slutkörda. Solen slog oss formligen på käften igår.
Men dagen började fint. Vi tog emot Djurgården och våra killar kände igen flera motståndare från storsegern på Östermalm och det var dumt, det. Det kanske till och med blev så att vi underskattade Djurgården lite, till en början. Men, som deras tränare upplyste oss om, de har, liksom Reymers, en stor trupp och ingen match är den andra lik. Denna match var otroligt spännande! Den böljade, den rev och den vred sig, som en båt på drift mellan stora vågor. Ena minuten stod vi i princip på Djurgårdens mållinje och spelade, för att några sekunder senare se våra målvakter rädda helt öppna frilägen från snabba gårdare.
Det var roligt och hemskt och härligt och jobbigt att se denna match. Och alla dessa känslor samtidigt. Och sen, till allas förvåning, slutar matchen 0-0. Ett absurt, men ändå, fullt logiskt resultat. Men det var en urladdning, fysiskt och psykiskt, vilket skulle kosta oss dyrt en halvtimme senare.
Mälarhöjden var snabbare än Djurgården och deras forwards sprang väldigt bra i djupled. Vi hade inte orken i värmen att slita tag i spel och boll denna match. Och när tröttheten kommer, slutar mycket fungera i vårt spel. Vi tränar mycket på att snabbt få bollen i spel. Vi tränar mycket på att bollen hårt ska bredsidas ut på kanten. Två touch. Spela närmsta kompis. Låt andra laget jaga och bli trötta. Inte fastna i uppspelen, inte gröta på mitten. Inget funkade. Och det är inget konstigt med det, vissa matcher går helt enkelt dåligt. Killarna var ändå hjältar, för de gav aldrig upp. Mitt i andra halvlek, när det gick som tyngst, började de plötsligt ropa och peppa och trycka hårt i närkamper och gav varandra energi som egentligen inte fanns. Mäktigt!
Förluster med 0-5 svider, men de är den bästa träningen också. Vi reser oss igen. Två touch. Spring spring.
Avslutande reflektion. Vad trevligt det är att möta Djurgården! Jag har varit tränare i sju år nu, tror jag, och mött Djurgården vid många många tillfällen. Aldrig någonsin har jag mött en spelare eller en ledare som inte varit topptrevliga. Alltid bra stämning, alltid bra matcher. Att få deltaga i en match med Reymers otroligt sköna föräldrar, spelare och ledare mot Djurgårdens lika fina, men ändå ganska olika sida, det måste vara exakt vad alla gudar för barn- och ungdomsidrott ville skapa. Heders till er alla!
