Vi använder Cookies för att ge dig en så bra upplevelse som möjligt.

Välkomna till Reymers P06:2

Septembers första matchrapport
2018-09-05 16:00
Hej alla!

Septembers första matcher och vi jobbar vidare med försvarsarbetet. Undertecknad deltog inte i söndagsmatchen, men jag fick några mycket korta sms på eftermiddagen: "Storstryk. De var bra!". På måndagen berättade Folke mer utförligt hur motstånd pressade oss och att det kändes som de närapå var två mot en hela matchen. Och som lök på laxen, de hade en bjässe som gjorde precis vad han ville på plan. Inte nog med att han såg ut som en P19-spelare, han uppträdde som en också. Huga, stackars Reymers, såna dagar. Vi hoppar fram till måndagen istället.

Match mot Haninge. Visst, de gul-svarta såg vassa ut på uppvärmningen. Snabba övningar, stor målis. Men Reymers hade nåt svart i blicken denna afton, nåt jävlar anamma liksom. Kvällsmatch, dessutom. Fuktigt plan, glänsande boll och fyra skuggor runt spelarna. Sebbe fick tyst på gruppen och spände blicken hårt. "Hög press", sa han bara.

Och denna kväll var det vi som fick motstånd att känna det där Folke beskrev så bra. Pressen lyckades så bra att vi kan attackera det andra laget med två gossar mot en. Anfall lurar motstånd att ge bollen till en ledig back. Backen blir pressad och passar kompis. Två av våra är redan på den adressen och bollen är vår. Två noll till oss i halvtid och det var i underkant, vi borde ha gjort fler med lite normaltur (och med en normalduktig målis i andra laget, denna kille var riktigt mäktig faktiskt). Men viktigt att notera är att vi gör mål tack vare försvarsspelet. Det är fint, det.

Som sagt, jäkligt bra inställning hos killarna denna match. Haninge hade ett par snabba anfallare och några gånger kom de förbi vår press, men backar och målis hos oss var heroiska. Snabba, brytningssäkra och med märkligt fin tajming. Lite stökigare under andra halvlek, Haninge kom förbi oss oftare och till slut fick duktige Elias i målet kapitulera. Här skulle vi kunnat få mental pyspunka, vi minns ju matchen mot Gröndal då vi tappade allt, efter lysande inledning. Men just Gröndalsmatchen kanske gjorde att vi inte tappade denna match. Killarna slet ännu hårdare, tacklade ännu mer och brydde sig inte om stumma ben, detta skulle vi fasiken inte tappa. Och jisses vad härligt det lät när domaren blåste för full tid. Vinst med två ett för oss. Men dramat denna kväll hade bara börjat:

Vid utdelning av Gröna Kortet för respektive lag (ni vet, uppmärksammandet av den spelare som uppvisat bästa fair play-egenskaper) valde ledarna för Haninge nr 3 hos Reymers. Och det är ju Anders. "VA?!", utropade han förnärmat. Och för en sekund såg det ut som om Anders skulle ta det gröna kortet och köra ner det i halsen på Haninges ledare, Anders med sin jäkla inställning, alltid alltid 100% in i varje tackling, alltid alltid stenhård och aldrig aldrig nåt snack. Det ska aldrig vara kul att möta honom. Skulle HAN få det gröna kortet!? Reymers Leighton Baines? Det blev iskall stämning direkt. Fåglarna tystnade. Publiken drog efter andan. Tills Pelle räddade situationen, "...men jag har också nummer 3..." varpå Haninges ledare bekräftade att Pelle var rätt nr 3, Pelle hade tagit hand om en Haningekille som gjorde illa sig, superfint ju. Och även denna lilla anekdot illustrerar rätt väl hur det ska vara att möta Reymers, oavsett resultat. Vi vill att det andra laget ska säga "Jäklar, så jobbiga Reymers var...men schyssta ändå liksom...".

/Rutan
Pressad stämning under helgen
2018-08-29 19:59

Hej alla, äntligen höst!

Gossarna har haft en sommar att smälta all kunskap de fick under träningslägret i Spanien. Vi har tränat några veckor nu och killarna verkar ha mognat rätt mycket under sommaren. De spelar lite lugnare och tar rätt beslut i högre grad på de olika övningarna, vilket är trevligt att se. Men en höstpremiär i Sanktan är en höstpremiär i Sanktan. Nerverna...

Sebbe har övat mycket försvarsspel på måndagar. Ni kanske märkte att det inte såg ut som vanligt under helgen. Vi spelade båda matcherna med hög press. Detta innebär i bästa fall att motstånd får panikångest och skriker för de får inte en lugn sekund, men det kan också innebära att de får en störloppsbacke helt för sig själva mot vår målis. Men som sagt, när hög press funkar är det så jäkla kul, klart vi kör på det!

Norrtull ställde upp på andra planhalvan i sina argt skinande gula tröjor i lördags. De utsattes direkt för vår höga press. Redan här måste jag flika in att vi inte exakt är färdigtränade i denna försvarsmetod, kanske till år 2024, men inte riktigt redan. Men skit i det, Norrtull fick agera försökskanin och det var inte så superkul för patienten. Elias i målet hade en angenäm första halvlek, de få kontringar Norrtull hade motades bort av ypperligt försvar. Och bollen stal vi ofta, tack vare höga pressen, David och Kasper stressade fram misstag hos de gula och i halvtid ledde vi med tre noll. 

Samma taktik under andra halvlek, men då vacklade vi lite initialt. Frank, av alla, hade ställt sig i mål för första gången i sitt liv och fick faktiskt jobba lite. Vi återtog så småningom kommandot, men innan bjöd Norrtull på fotbollsgotter i form av en tjusig frispark i bortre burgaveln. Därefter spikade Frank och hans försvar igen för dagen och det var vi som fick bjuda publiken på Stadshagen på ögonfröjd. Ytterst elegant kombinerade vi passningar och löpningar och Arvid fick avsluta kliniskt och alla skrek "shit va snyggt!", medan Arvid bara vickade lite besvärat på huvudet och tyckte alla tramsade med hejarop och high fives.

Söndag, samma taktik, betydligt svårare motstånd. Gröndal, som alltid är så bra, kom över bron till Långholmen. Ytterst koncentrerad tillställning. Reymers gossar bjöd publik på fokus. De bjöd på disciplin. Hög press mot skickligt Gröndal. Och under första halvlek gick allt så bra. Gröndal kom ingenvart! Närapå varje anfall blev sabbat av oss. Och när Pelle gjorde ett noll, på sitt burdust charmiga vis som bara han kan, kändes allt så friskt och starkt. Tackla ner en stackare på näsan och tunnla nästa, det är Pelle, det. 

I början på andra halvlek drämde Axel in en kandidat till Årets Mål och vi ledde med två, men sen...sen tog vi slut. Vi tränare borde såklart bett killarna backa, vi borde parkerat den berömda bussen, men istället hojtade vi mer och mer efter hög press. Och då kom kontringarna. Störtloppsbacken rakt mot vårat mål. Och vi hann inte med Gröndal när de gjorde fyra raka. Elände!

Och nästa helg fortsätter vi med hög press. Jag såg på Sebbes blick att han var väldigt nöjd med stora delar av förlusten mot Gröndal. Vi har något på gång här, det ska bli sjukt kul att se var detta försvarsspel tar vägen. Vi tränar vidare. Jobba jobba. Pressa pressa.


/Rutan

Genrep inför Spanien
2018-06-03 23:00

Med en vecka kvar till R E S A N så avslutade vi Sanktans vårsäsong med två hemmamatcher under obarmhärtig sol. En förlust och en vinst blev resultatet. Personligen har jag inte haft nöjet att bevittna någon av de numera klassiska bataljerna ”Djurgårdskrossen” eller ”Tiki-Taka-matchen” i Saltis så det jag såg var ett steg framåt sedan de två senaste omgångarna.

 

Reymers – Mälathöjden 1-3

Vi gör en mer än godkänd första halvlek. Vi vinner många dueller, lyckas ofta med den höga pressen som Sebbe och Fia beställde samt försöker ha lite kyla när vi har bollen. När vi spelar långt går bollen längs marken och med en planerad adress. Det blir inte så många chanser för något av lagen, 1-1 i paus efter varsitt självmål.

I paus gör Mälarhöjden ett målvaktsbyte som skulle prägla andra halvleken. Inte för att den nya målvakten glänste så värst men målisen från första halvleken tog nu plats i backlinjen – det blev åka av vill jag lova. Han må ha haft en prydlig frisyr och nördiga glasögon men shit vad han kunde lira boll. Mälarhöjden tog över och våra killar jagade boll i ett tempo som i värmen sjönk för varje minut som spelades. Ett par vackra solomål (från målbur till målbur) av nämnda målvakt från första halvlek punkterade matchen och förlusten går inte att snacka bort. En liten lärdom blir att försvar spelar man över hela banan. Det var lite väl loja försök att stoppa deras superkille högt i planen och när han väl var framme vid backlinjen kunde inget göras. Vi tar med oss första halvlek – bra inställning och bra spel!

 

Reymers – Boo 7-3, kanske 7-4.

Min bild av Boo är att dom har ca 25 st 06-lag som alla håller ungefär samma nivå som BPs akademi så jag hade ställt in mig på förnedring. Så blev inte fallet. Vi fick in lite nya fräscha killar medan några hade en match i kroppen. Matchen var spelmässigt ganska jämn så siffrorna blev lite väl stora. Min upplevelse var att vi hade ett jämnare lag medan Boo hade två, tre spelare som var tydligt bättre än övriga laget. Dessa två, tre spelare spelade dock väldigt moget och gjorde sina kompisar bra genom tryggt spel med boll och fina passningar. Dock vann vårt kollektiv till slut med god hjälp av superbt målvaktsspel av Elias och Axel. Trots att vi och dom långa stunder parkerar i varandras straffområde så blir de flesta målen till efter kontringar och några är riktigt vackra där vi helt frispelar någon kompis som bara lägger in den i öppet mål. Rättvis seger.

 

Det var varmt idag. Det syntes bl a på skillnaderna mellan de första och andra halvlekarna. Allt blir jobbigt. Att jaga hem, att möta passen, att gå in i duellerna, att titta upp när man har bollen – allt. Heder åt våra kämpar som genomförde matcherna så bra som dom gjorde.

 

…en vecka kvar..

 

//Olle

Irrfärder i idyllen
2018-05-28 23:34
Hur helgen var? Jo, på lördagen var vi i Saltsjöbaden och kollade. Jäkla fint. Villorna ner mot vattnet, solen, syrenerna. Och i söndags kollade vi i Sollentuna. Lummigt och mysigt bland villaträdgårdarna. Röken från grillen, bestick och tallrikar på verandan. Om vi ska köpa kåk? Nope, men det är ofta kul att åka på bortamatcher, man får liksom en fin inblick i andra människors liv. Och denna helg for Reymers runt i tämligen flådiga områden, föräldrarna till hemmalagen hade piké, tunn täckjacksväst och shorts och de snackade i mobil, högt och mycket, fast det var helg. Bilarna var tvättade. Spelarna i Saltis och Sollentuna, liksom ledarna, var hur trevliga som helst och matcherna var städade. 

Båda matcherna var rätt lika. Albert gör alla våra mål och målis- och försvarsgänget är väldigt jobbiga för andra laget att ha att göra med. Sekvensen från målvakt till back till mittfältskant, som ska gå så fort ju, går just fortare och bättre för varje vecka. Det är inte ofta vi fastnar i uppspelsfasen längre. Very good! Men nästa fas är knepigare. Att få riktig skjuts i anfallet, med ett mittfält som fyller på, som en ond våg bakifrån och en spetsanfallare, som just får vara spets, det har vi inte riktigt fått flyt i ännu. Avsluten blir lite för veka och ofarliga just nu. Anfallaren hos oss blir lite för ensam. Men då vet vi vad vi ska träna mer på och Sebbe har koll på läget. 

Vinst med 2-1 mot Saltis och förlust med samma siffror i Sollentuna. Vi var banne mig bättre än Saltis, den vinsten var solklar. Mot Sollentuna tappade vi matchen under tio minuter i andra halvlek. Det var något som hände, vi fick inte kontroll på spelet plötsligt och sånt straffar sig. Och lika plötsligt tog vi tillbaka initiativet, men då var klockan för långt gången. Hade matchen varit fem minuter längre hade vi gjort minst ett mål till.

Avslutningsvis, Reymers föräldrar är otroliga! Under lördagsmorgonen får vi plötsligt tre återbud! På uppvärmningen sms:ar Kasper att han kan delta. Då fräser Alberts mamma in till stan, hämtar upp en rufsig Kasper och fräser tillbaka till i stort sett när matchen startar. Fantastiskt! Och lite skumt. Vändan borde ha tagit 40 minuter och hon gjorde det på...25? Och Edwin kunde inte deltaga pga ömmande fot. Men pappa Jens kom på cykel, lika glad som vanligt, och höll ett anförande under samlingen innan kick-off, som uppenbarligen alla tog åt sig av, ropade "Heja Reymers!!!" när domaren blåste igång och så cyklade han hem. Och sen har vi Sten och Frank, som stod med cyklarna upp- och ner  och mekade när jag gick till bilen för avfärd mot Sollentuna. "Inga problem, vi cyklar och tar pendeln, ses om 45", sa Sten och viftade med skiftnyckeln. En kvart senare får jag sms, "Hej, Frank glömde skorna, vi cyklar förbi Sollentuna Centrum och köper nya, inga problem, men vi blir lite sena". Och en kvart innan kick-off dyker de upp! 

Och såklart alla andra föräldrar, som antingen skjutsar eller bara hänger med på matcherna och hejar och peppar, vecka efter vecka. Otroligt fint! 

/Rutan 


En bättre dag på Ön!
2018-05-24 21:48

Fler bilder (+24) >>
Reymers Swimrun