Förluster är bästa träningen, yada yada yada. Ni som sett senaste matcherna förstår. Ett tämligen segt och slätstruket Reymers, som absolut, någonstans där inne, har vilja och kraft, men inte alls får fram det. Och nu mullras det i leden, "Vad händer, ska det vara så här? Har Sebbe tappat sin magiska kraft? Eller är månne vår höga press alldeles för lätt att forcera?" -Njae, säger jag. Snarare har jag en teori om att vår formsvacka har sin grund i dåliga signaler från lagledningen. Och inte vilken lagledning som helst. Jag menar den allra allra högsta ledningen, nämligen Fredrik Löfdahl himself.
Detta är min hypotes: Hur ska vi få fram ett taggat och hårt jobbande lag, när lagledaren signalerar Julio Iglesias? Fredrik drog på sin favoritlåt på spotify efter föräldraträffen i torsdags, La Mer, framförd av vår latinske vän Julio, och plötsligt stod vuxna män och kvinnor med något rosigt och saligt i blickarna och började på allvar mässa om sångens kraft, om vågornas helande, om skymningen som smeker kinder och fan och hans moster. Jag är fullständigt övertygad om att detta plötsliga lycklighetspekoral spred sig i hemmen och fördes vidare till våra gossar. Hur annars att förklara deras gentila uppsyn, deras eleganta små bossanova-steg och deras varmt generösa uppförande? Blinkningarna med ena ögat, den smekande stämman? Ytterst trevligt, visst. Men inte på fotbollsplan!
Nej, nu krävs ändring. Föräldrar, ni måste inför kommande helg spela något annat! Det måste bli slut med Julio. Här följer instruktioner:
Föräldrar till målvakt skall spela Aretha Franklin. Störst, bäst och vackrast är den enda attityden som duger för en målis.
Föräldrar till försvarare skall spela Joy Division. Hårt, regnigt, monotont. Men vackert i poetisk mening.
Föräldrar till mittfältare skall spela Teenage Fanclub. Det mest enkla och samtidigt det mest geniala.
Föräldrar till anfallare skall spela The Stone Roses. Burdusa, charmiga, briljanta, men framför allt, cocky så in i bängen.
Redan till helgen ser vi resultat.
Mvh Rutan
