Hej alla!

Septembers första matcher och vi jobbar vidare med försvarsarbetet. Undertecknad deltog inte i söndagsmatchen, men jag fick några mycket korta sms på eftermiddagen: "Storstryk. De var bra!". På måndagen berättade Folke mer utförligt hur motstånd pressade oss och att det kändes som de närapå var två mot en hela matchen. Och som lök på laxen, de hade en bjässe som gjorde precis vad han ville på plan. Inte nog med att han såg ut som en P19-spelare, han uppträdde som en också. Huga, stackars Reymers, såna dagar. Vi hoppar fram till måndagen istället.

Match mot Haninge. Visst, de gul-svarta såg vassa ut på uppvärmningen. Snabba övningar, stor målis. Men Reymers hade nåt svart i blicken denna afton, nåt jävlar anamma liksom. Kvällsmatch, dessutom. Fuktigt plan, glänsande boll och fyra skuggor runt spelarna. Sebbe fick tyst på gruppen och spände blicken hårt. "Hög press", sa han bara.

Och denna kväll var det vi som fick motstånd att känna det där Folke beskrev så bra. Pressen lyckades så bra att vi kan attackera det andra laget med två gossar mot en. Anfall lurar motstånd att ge bollen till en ledig back. Backen blir pressad och passar kompis. Två av våra är redan på den adressen och bollen är vår. Två noll till oss i halvtid och det var i underkant, vi borde ha gjort fler med lite normaltur (och med en normalduktig målis i andra laget, denna kille var riktigt mäktig faktiskt). Men viktigt att notera är att vi gör mål tack vare försvarsspelet. Det är fint, det.

Som sagt, jäkligt bra inställning hos killarna denna match. Haninge hade ett par snabba anfallare och några gånger kom de förbi vår press, men backar och målis hos oss var heroiska. Snabba, brytningssäkra och med märkligt fin tajming. Lite stökigare under andra halvlek, Haninge kom förbi oss oftare och till slut fick duktige Elias i målet kapitulera. Här skulle vi kunnat få mental pyspunka, vi minns ju matchen mot Gröndal då vi tappade allt, efter lysande inledning. Men just Gröndalsmatchen kanske gjorde att vi inte tappade denna match. Killarna slet ännu hårdare, tacklade ännu mer och brydde sig inte om stumma ben, detta skulle vi fasiken inte tappa. Och jisses vad härligt det lät när domaren blåste för full tid. Vinst med två ett för oss. Men dramat denna kväll hade bara börjat:

Vid utdelning av Gröna Kortet för respektive lag (ni vet, uppmärksammandet av den spelare som uppvisat bästa fair play-egenskaper) valde ledarna för Haninge nr 3 hos Reymers. Och det är ju Anders. "VA?!", utropade han förnärmat. Och för en sekund såg det ut som om Anders skulle ta det gröna kortet och köra ner det i halsen på Haninges ledare, Anders med sin jäkla inställning, alltid alltid 100% in i varje tackling, alltid alltid stenhård och aldrig aldrig nåt snack. Det ska aldrig vara kul att möta honom. Skulle HAN få det gröna kortet!? Reymers Leighton Baines? Det blev iskall stämning direkt. Fåglarna tystnade. Publiken drog efter andan. Tills Pelle räddade situationen, "...men jag har också nummer 3..." varpå Haninges ledare bekräftade att Pelle var rätt nr 3, Pelle hade tagit hand om en Haningekille som gjorde illa sig, superfint ju. Och även denna lilla anekdot illustrerar rätt väl hur det ska vara att möta Reymers, oavsett resultat. Vi vill att det andra laget ska säga "Jäklar, så jobbiga Reymers var...men schyssta ändå liksom...".

/Rutan