Hej alla, äntligen höst!
Gossarna har haft en sommar att smälta all kunskap de fick under träningslägret i Spanien. Vi har tränat några veckor nu och killarna verkar ha mognat rätt mycket under sommaren. De spelar lite lugnare och tar rätt beslut i högre grad på de olika övningarna, vilket är trevligt att se. Men en höstpremiär i Sanktan är en höstpremiär i Sanktan. Nerverna...
Sebbe har övat mycket försvarsspel på måndagar. Ni kanske märkte att det inte såg ut som vanligt under helgen. Vi spelade båda matcherna med hög press. Detta innebär i bästa fall att motstånd får panikångest och skriker för de får inte en lugn sekund, men det kan också innebära att de får en störloppsbacke helt för sig själva mot vår målis. Men som sagt, när hög press funkar är det så jäkla kul, klart vi kör på det!
Norrtull ställde upp på andra planhalvan i sina argt skinande gula tröjor i lördags. De utsattes direkt för vår höga press. Redan här måste jag flika in att vi inte exakt är färdigtränade i denna försvarsmetod, kanske till år 2024, men inte riktigt redan. Men skit i det, Norrtull fick agera försökskanin och det var inte så superkul för patienten. Elias i målet hade en angenäm första halvlek, de få kontringar Norrtull hade motades bort av ypperligt försvar. Och bollen stal vi ofta, tack vare höga pressen, David och Kasper stressade fram misstag hos de gula och i halvtid ledde vi med tre noll.
Samma taktik under andra halvlek, men då vacklade vi lite initialt. Frank, av alla, hade ställt sig i mål för första gången i sitt liv och fick faktiskt jobba lite. Vi återtog så småningom kommandot, men innan bjöd Norrtull på fotbollsgotter i form av en tjusig frispark i bortre burgaveln. Därefter spikade Frank och hans försvar igen för dagen och det var vi som fick bjuda publiken på Stadshagen på ögonfröjd. Ytterst elegant kombinerade vi passningar och löpningar och Arvid fick avsluta kliniskt och alla skrek "shit va snyggt!", medan Arvid bara vickade lite besvärat på huvudet och tyckte alla tramsade med hejarop och high fives.
Söndag, samma taktik, betydligt svårare motstånd. Gröndal, som alltid är så bra, kom över bron till Långholmen. Ytterst koncentrerad tillställning. Reymers gossar bjöd publik på fokus. De bjöd på disciplin. Hög press mot skickligt Gröndal. Och under första halvlek gick allt så bra. Gröndal kom ingenvart! Närapå varje anfall blev sabbat av oss. Och när Pelle gjorde ett noll, på sitt burdust charmiga vis som bara han kan, kändes allt så friskt och starkt. Tackla ner en stackare på näsan och tunnla nästa, det är Pelle, det.
I början på andra halvlek drämde Axel in en kandidat till Årets Mål och vi ledde med två, men sen...sen tog vi slut. Vi tränare borde såklart bett killarna backa, vi borde parkerat den berömda bussen, men istället hojtade vi mer och mer efter hög press. Och då kom kontringarna. Störtloppsbacken rakt mot vårat mål. Och vi hann inte med Gröndal när de gjorde fyra raka. Elände!
Och nästa helg fortsätter vi med hög press. Jag såg på Sebbes blick att han var väldigt nöjd med stora delar av förlusten mot Gröndal. Vi har något på gång här, det ska bli sjukt kul att se var detta försvarsspel tar vägen. Vi tränar vidare. Jobba jobba. Pressa pressa.
/Rutan
